Ju mer jag tänker på det desto värre känns det.
Stackars pojke som blev lämnad av sin pappa efter en bandycup.

Tack och lov har jag inga sådana erfarenheter då min egen pappa varit ständigt frånvarande. Jag är glad att det inte gör ont i mig längre. Dock hindrar det inte mig att nyanserat fundera på det.

Vad är egentligen värst ? Att ens förälder inte bryr sig alls eller att den är närvarande men ändå frånvarande? Vad gör mest ont?

För egen del kan jag säga att det som gjorde mig mest ont var en frånvarande närvarande. Då handlar det inte om min pappa utan min mormor.

Hon som så falskt sa sig bry sig om mig men gång på gång visade motsatsen. Min pappa visade sig vara ett svin men hade åtminstone ryggrad att hålla sig undan.

Med mormor var det lismande så fort någon av hennes bekanta var i närheten för att ersättas av en kosmisk tystnad när ingen var i närheten .
Jag förstod aldrig varför jag aldrig fick sova över, varför hon var så elak, varför hon stack åt mig pengar istället för att ge mig en uns kärlek.

I mina tonår la jag min sorg över min frånvarande pappa åt sidan men med mormor var det annorlunda. Det tog mig lång tid att inse vilken väg jag skulle gå. När jag väl bestämt riktning så inföll sig en inre frid. Det kändes minst jobbigt att säga upp bekantskapen istället för att bli sviken gång på gång

Nu när jag tänker på henne är det i termer av att det som skett är hennes förlust. Att vara en sån miserabel person måste vara jobbigast för henne själv.