Den senaste tiden har varit ganska intensiv. Kanske inte så mycket på grund av många aktiviteter men på grund av att de aktiviteter som jag gjort har upptagit mycket tid av mina tankar. En av dessa är Gretas inskolning på förskola.
I måndags var det dags . Som en god vän till mig berättade apropå hans funderingar inför förskoleinskolningen är det många känslor som finns i en när man ska ”lämna bort sitt barn”. Nu har jag gjort det en gång tidigare i och med Lillys inskolning och det tror jag varit bra för min del.
Gretas inskolning var dock helt annorlunda gentemot Lillys. Vilket i sig inte är så konstigt då de är två olika individer. Lilly flöt ganska snabbt in i gruppen och vad jag kommer ihåg var det svåra att få henne att koppla av vid vila och att äta första dagarna.
Greta har det varit precis tvärtom. Igår på sista inskolningsdagen somnade hon på 5 minuter trots många lite småoroliga barn. Ätit har hon gjort hur bra som helst.
Det som varit svårt är att hon har varit så osäker att lämna mig. Hon har gått iväg en sväng och sedan har hon kommit på att hon lämnat mig och återvänt till mig. Tankarna har gått fram och tillbaka huruvida man skulle förhålla sig till detta. Jag har försökt på en hel del olika sätt och jag har pratat med personalen hur man ska förhålla sig.Skulle jag ”backa” eller skulle jag komma fram? Ville personalen att jag skulle vara behjälplig eller ville de hantera situationer som krävde ett agerande själva ? Det var en bra diskussion som hjälpte mig.
När det uppstår osäkra situationer så börjar man fundera hur omgivningen uppfattar situationen. Istället för att bara anta hur andra tänker så tyckte jag att det var bättre att fråga hur jag skulle agera. Jag är säker på att det hjälpte Greta på det stora hela och det hjälpte mig att veta hur personalen ville att jag skulle agera och det hjälpte personalen att veta hur jag tänkte.
Jag ska inte sticka under stolen att jag känt mig fundersam och frustrerad. Tankar fanns till och från på att det kanske skulle vara så att jag skulle förlänga inskolningen men samtidigt kände jag mig så säker på att det skulle fungera. Väldigt dubbla känslor !
De stunder som fungerade bra var överhängande och jag märkte hur engagerad Greta var när personalen var i närheten.Personalen ” bjöd in sig ” när tillfälle gavs på ett mycket bra sätt. Inte för intensivt och inte för passivt.
Inskolningen var föräldraaktiv vilket innebär att man är med i 3 dagar och gör allt som förekommer på förskolan. Om barnet är ledset så tröstar man, man” nattar”, man hjälper till vid mat m.m.
Jag hade en tanke att jag kunde vara en begränsning för Greta och att det kanske skulle bli bättre när jag inte var i närheten vilket nu så här i efterhand verkar ha stämt. Jag har pratat mycket med Greta om att hon ska vara på förskolan, jag har pratat mycket om hennes kompisar och om personalen. Jag har pratat mycket om de saker vi gjort när vi varit där under inskolningsdagarna. Idag var jag bara ett kort tag och sedan åkte jag därifrån. Skulle det bli problem så skulle de ringa.
Det gick väl sisådär 45 minuter innan de ringde. Bara för att berätta hur snabbt Greta hade växlat humör och nu lekte hon för fullt med alla andra barn. Det kändes så kul att det gick bra. När jag kom till förskolan för att hämta barnen så berättade personalen om en hel del saker som fungerat bra. Faktum var att när vi skulle gå så ville hon gärna stanna kvar 
Jag kan inte sluta att imponeras över hur bra förskolepersonalen hanterade denna inskolning. Hur deras olika förhållningssätt till slut bar frukt. När vi gick såg jag glädjen i Gretas ögon när hon vinkande till hej då till personalen och jag vet att det inte var för att att hon fick lämna förskolan.
